Bild-likt talat – Jesus vs. Hamilton.
Det var en gång en profet och en agent. Bägge på uppdrag. En i Guds intresse och en i Nationens. Bägge ska rädda folk. Ge trygghet. Bägge snygga, superretuscherade och über-broomade. Bägge avbildade i samma slags modeljus. Samma kyliga yta. Den ene något mer lössläppt, bohemisk. Den andre stram och tillknäppt. Precis som typsnitten. Samma knivskarpa blick. Samma allvar. Symmetriska och stabila.
Varför så likt?
Varför modevärldens bildspråk i berättelser om religion respektive våld?
Effektiv marknadsföring eller bildspråklig tondövhet?
*
*
Kanske helt enkelt för att det är läsarna av tidningen KING som är målgruppen?
Hårlängden lite mitt emellan. Också putsad och fin, men med lite stubb. Stajlad frissa, men inte helt perfekt. Snyggt klädd, men har lättat på slipsen. Och naturligtvis fotograferade i samma modeljus.
Nog vilar det något visuellt torftigt över det hela…..
*
Bra inlägg. Visst är språket torftigt. Kan det bero på lättja?
Göran Segeholm sade detta januari 17, 2012 den 18:33
Hej Göran, roligt att “se” dig här!
Lättja kan mycket väl vara en del av problemet. Dock befarar jag att problemet är större än så. Att man helt enkelt saknar förmåga och/eller mod att gestalta djupare meningsbärande aspekter av en berättelse.
Och att man underskattar mottagarna och tror att de inte klarar av icke-mainstream bildspråk. (Rent generellt är affischkonsten i Sverige inte någon paradgren.)
I stället satsar man på ett “säkert” kort med hjälp av modevärldens och de glassiga magasinens språk. Ett väletablerat och vida spritt magasins-bildspråk, som man, felaktigt, tror att det går att sälja vad som helst med och att det fungerar på samma sätt oavsett media.
Förstå mig rätt. Det är inget principiellt fel på glassiga modebilder. Och riktigt vassa modebilder kan även förmedla ett djup bortom det estetiska ytan. Men det blir lite som att sälja poesi med t.ex språket i en bostadsannons.
Naturligtvis kan man blanda på ett spännande sätt och låta oilka genrer “krocka”, men då måste det finnas en poäng. I inget av exemplen kan jag ana någon.
I bägge fallen blir jag fullkomligt avtänd av bildspråket. I bägge fallen får bilderna mig att starkt misstro att verken äger någon originalitet eller ambiation att nå mig på ett djupare plan. I Hamilton-fallet, en actionfilm, kan det vara mer i sin ordning. Man kanske bara vill bjuda på lättare popcorn-underhållning. Det är förstås en helt okey ambition för en film. Men affischen signalerar inte någon skön högoktanig action. I mina ögon säger den mest att Hamilton är jävligt petig med sitt utseende och framtoning.
En Jesus som tycks ägna väldigt mycket energi åt att noppa ögonbrynen samt millimeter-trimma sitt skägg är heller inte så lockande då bilden inte antyder någon intressant koppling av detta till tolkningen av historien. Gäääääsp…….
Pawel sade detta januari 17, 2012 den 21:38