More is less

Som inbiten tidningsläsare och före detta pressfotograf så ligger bildjournalistiken mig varmt om hjärtat. I de två morgontidningar jag dagligen läser, SvD & DN, har jag på senaste tiden noterat en trend. Eller rättare sagt en gamal trend nu i full blommning. Vad jag syftar på är den gamla ovanan att använda bilderna i tidningen som ren utfyllnad. Eller i bästa fall som ett lockande omslagspapper till det verkliga innehållet: texten. Alltså bilder som tillför lite eller ingen information och vars främsta syfte är att locka ögat och/eller visa att ”vi var där” (typ meningslösa bilder från presskonferenser). Fenonemenet är gammalt men tycks nu ha gått in i någon slags turbo-fas. Några exempel (som var pinsamt enkla att skrapa ihop):

Inte nog med att det är en högst tveksam förstasides grej att dra på ettan i landets största morgontidning,

så blir det ju inte mindre tveksamt att köra bilden stort uppslagen i repris inne i tidningen:

Vanligast är detta fenomen på kultursidorna:

Och så recycling inne i tidningen:

Fler exempel från kultursidorna:

Javisst-ja! Om du missade killen på DN:s kultur-etta i första bilden på inlägget så kör man naturligtvis en helsides-repris på hela härligheten inne i tidningen:

Och förresten, olika utsnitt på exakt samma person med identiskt uttryck lurar ingen att tro att man får mer för pengarna….

Inte ens näringslivsjournalistiken är förskonad från detta trams:

Fotografen kunde ju åtminstone bemödat sig att luta kameran åt det andra hållet på den andra bilden….

Ja, vad ska man säga? I denna tidningsdödens tidsålder är detta ett märkligt grepp. Trots allt är det faktiskt papperstidningarna som drar in stålarna, inte web-versionerna (tror Aftonbladet är enda undantaget). Varför då fylla tidningen med meningslöst innehåll? På vilket sätt ska detta öka betalningsviljan?

Att ha två, eller fler bilder, till en artikel är ju inget konstigt i sig. Varje bild bör ju då rimligtvis tillföra något nytt i sammanhanget. Inte minst om man väljer dra dom över helsidor! Det är lite som att köra samma text två gånger fast lätt omskriven. Inte ok, eller hur?

Såväl debutanter, okända, inhemska kändisar och internationella storheter presenteras på samma, i det närmsta, bombastiska sätt. Man gör ingen skillnad på en nybörjare och en världsartist. Det är som att skriva med krigsrubriker om såväl stort som smått. Man devalverar det journalistiska språket. Om man ena dagen har en helsida på ettan och en helsida inne i tidningen på en debutant, hur gör man nästa vecka när man har en verkligen exklusiv intervju med någon hett åtråvärd person? Hur signalerar man då att här kommer något alldeles extra?  Två helsidor plus ett uppslag?

Tror dom att om man publicerar STORT så blir det stor journalistik? Jag tycker mest det låter som att någon skriker ”Hallå! Detta är faktiskt viktigt! Hallå! Titta hit!”. Som om man inte riktigt litade på värdet i sin egen publikation.

Annonser

~ av Pawel på april 6, 2010.

6 svar to “More is less”

  1. Festligt att du skulle ta upp just SvD:s N-etta med porträttet på Börje Ekholm. Samma tidning innehöll ett stort uppsalget reportage om Turkiets ekonomi som jag hade plåtat på plats i Istanbul. Ingen bild på ettan, dock. Jag frågade bildchefen varför man inte använde någon av Turkietbilderna (det fanns massor med bra bilder) och ville istället söva ner läsarna med ytterligare ett av dessa oändliga gubbporträtt. Svaret var: vi försöker numera ge N-bilagan en mera näringslivsaktig prägel (!!!)

  2. Hej Jurek!

    Suck…vad ska man säga!?
    Jag såg ditt reportage och där fanns onekligen bilder att välja och vraka från.

    Hela det här fenomenet, och jag har redan sett fler flagranta exempel sedan jag skrev inlägget, är totalt obegripligt och journalistiskt oförsvarbart. Dessutom undrar jag om fotograferna själva gillar det här eller inte? Har du någon gissning?

  3. Jag tror att de flesta fotografer som lyckas få in en bild på ettan är jättenöjda med det. Jag hade dock en period då jag inte fick så många ettanbilder och då brukade jag säga att jag jobbar för insidan.

  4. Vem vill inte ha en bild på ettan!? Fine. Men om man nu har fått en bild på ettan, känns det då anläget att ha i princip samma bild en gång till stort uppslagen inne i tidningen?
    Detta undrar jag över.
    Ur ett rent journalistiskt perspektiv borde det vara förkastligt. Det utrymmet borde ju användas för att tillföra något nytt, inte för att reprisera något som redan är sagt, med all önskvärd tydlighet dessutom.

    //Pawel

  5. Så sant om det är sagt.

    Kan du visa några exempel på hur man kan göra istället? Lyckade exempel på när bilden tillför något och har ett kreativt och genomtänkt syfte?

  6. Hej Salman!

    Är inte säker på vad du menar exakt med hur man kan göra istället.
    Jag menar helt enkelt att om man väljer att bildsätta en artikel med två helsidesbilder så bör bilderna tillföra något nytt var för sig, inte upprepa vad som redan sagts.
    Alltså: om första bilden är ett ansiktsporträtt så kanske den andra bilden kan berätta något annat, t.ex om miljön personer verkar i. Eller någon form av situationsbild där personen interagerar med någon/något. Eller visar upp en helt annan känsla/attityd. Dessutom bör man ju alltid fråga sig om artikelns ”tyngd” faktiskt berättigar två stora bilder över huvud taget.

    Var det svar på din fråga….?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: