Same-same but not different….

Jag älskar tidningen på morgonen. Därför har jag två stycken. DN & SvD och ja, jag läser bägge dagligen. Det där snacket om att man inte hinner läsa ens en morgontidning på morgonen är helt enkelt barbarism, om ni frågar mig.

Hur som helst börjar även mitt tålamod tryta. Tidningarna, framför allt DN, har blivit riktig svajiga de senaste åren. Och faktiskt för första gången någonsin har jag börjat överväga att avsluta den prenumerationen. Tidningen är ofta väldigt tunn. Förstasidor á la ”Här är de bästa badplatserna”, ”Billigare för den som sopslarvar.” och liknande trams, som devalverar förstasidans värde, duggar obehagligt tätt.  Och inte minst utrikesbevakningen, mitt favoritområde, är i det närmsta ett skämt.

Det är alltså för att jag bryr mig om ”gammelmedias” väl och ve som jag med jämna mellanrum gnäller om den allt uslare bildjournalistiken. För jag tror det aldrig sett sämre ut än nu. Så mycket yta i DN har nog aldrig tidigare utgjorts till så stor del av bilder. Och samtidigt har nog aldrig så mycket meningslöst utfyllnadsmaterial prånglats ut…..

Denna gång ska vi titta närmre på ytterligare ett fattigdomstecken inom pressjournalistiken av idag. Ett fenomen inte så väldigt vanligt, om än inte sällsynt, men som är synnerligen talande. Dessutom är det nästan omöjligt att upptäcka om man bara preunumerar på en dagstidning….

Se här SvD en helt vanlig dag:

Och så en titt i DN samma dag:

Observera att bägge tidningarna även rescenserar Stefan Jarls på samma plats på höger sida, om än med olika(!) bilder. Tidningarna vill uppenbarligen vara ute med rescensioner så snart tillfälle ges, och det kan man i stor utsträckning förstå. Att samma alster rescenseras samma dag må alltså vara hänt. Men ihop med att även layout, bildval och omfång är extremt snarlika, i två konkurrerande publikationer, vittnar om en löjeväckande  journalistisk  fattigdom.

Fler exempel från kultursidorna, där detta fenomen oftast kan iakttas:

En liten dejà-vu upplevelse på morgonkvisten är aldrig fel.

Få en till priset av två!

I exemplet ovan är bilden från ett evenemang som gick av stapeln dagen innan. Till skillnad mot bilderna i de tidigare exemplen, stillbilder ur filmer, är bilden ovan alltså tagen dagen innan i Stockholm, som också är tidningarnas hemvist. Att man publicerar bilder ur filmer, tillhandahållna av filmbolag, kan man förstå. Men när  ett stort evenemang på hemmaplan bildsätts med vänsterhanden så börjar man ju undra. Är bilden journalistiskt så oviktig att man inte försäkrar sig om att den är någorlunda ”egen” så kan man ju undra varför den ska dras över en kvarts sida? Steget till att ha samma bildleverantör och bild som konkurrenten är taget. Kommer detsamma att ske med texten? Så sker ju redan idag med diverse kortare TT-telegram. Tro nu inte att det bara är på kultursidorna som denna bildjournalistiska ynkedom förekommer.

Så här en annan stor nyhetstilldragelse x 2, på hemmaplan:

En, öhh…jag menar två, über-estetiska bilder från Miljöpartiets hårdbevakade partikongress. Samma fotograf och bilderna skiljer sig endast åt på det kosmetiska planet. En bildjournalistisk abdikation i mini-format.

Och så en gång till….

Inte ens förstasidorna är förskonade:

Ja, så här kan det gå i dagens superslimmade nyhetsproduktionsmaskineri….

Hur man än vänder och vrider på detta kan jag inte låta bli att fascineras och skrämmas av detta fenomen. Det är ju märkligt hur mitt i detta enorma flöde av text och bild (som aldrig har varit större) så hamnar identiska bilder, i samma format på exakt samma plats i två olika, konkurrerande produkter. Produkter som är frukterna av hundratals individers dagliga arbete, baserat på tusentals dagliga redaktionella beslut.  Ändå blir det så här.

Annonser

~ av Pawel på augusti 5, 2010.

6 svar to “Same-same but not different….”

  1. Hittade hit igen. Ursäkta sen kommentar. Spontant känns det som att fotografe(r)n(a) tjänar dubbla arvoden 🙂

  2. Ja, för den enskilde fotografen är det utmärkt om så är fallet :-D.
    Men oftast är det en mellanhand som fotografen levererat till och fått betalt av, t.ex ett filmbolag eller en bildbyrå.

  3. Mycket bra sagt! Förvånad att så många inte låtsas om detta.

  4. Tack Håkan.
    Delvis beror det troligtvis på att det inte är helt lätt att upptäcka.
    Det är väl inte jättemånga som har bägge tidningarna och dessutom läser dom tillräckligt nära i tid för att komma på likheterna.
    Men du kanske menar inom branschen, där man har koll på sånt här i mycket grad än den genomsnittlige läsaren?

  5. Det är ju iögonenfallande hur lika tidningarna är – men i alla de artiklar jag läst där branschen diskuterar sig själv har jag inte sett ett ord om det, eller om det problem som den här likheten är ett symptom på.

  6. ”artiklar där branschen diskuterar sig själv”….finns det sådana??? 😉

    Skämt å sido är jag inte alls förvånad över att ingen diskuterar detta. För var förs det överhuvudtaget en diskussion om bildjournalistiken? Ingenstans de senaste 4-5 åren vad jag sett. Och just detta faktum är en av orsakerna till att jag valt att själv blogga något i ämnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: